?

Log in

har tänkt på saker jag brukade skriva när jag var tonåring... en… - SORROW BY NAME AND SORROW BY NATURE [entries|archive|friends|userinfo]
THE YOUNG MAN HELD A GUN TO THE HEAD OF GOD.

[ drawings | Drawings ]
[ userinfo | livejournal userinfo ]
[ archive | journal archive ]

[Mar. 17th, 2014|05:59 pm]
Sebastian
har tänkt på saker jag brukade skriva när jag var tonåring... en massa skräp om våldtäkt och droger. äckelsebbe! aldrig igen. hade typ inte ens knarkat då. jo, lite, men. jag sublimerade desperationen över mitt innehållslösa liv i fantasier om hedonism och lidande. inte ens nu är jag särskilt duktig som hedonist, även när jag försöker - det finns en is i magen som sällan smälter, en rädsla över de gränser som jag likväl försöker korsa. men ändå pushar jag mig själv, för gör jag inte det kommer jag ingenvart. så mycket av mitt liv är bara fragment. människor här, människor där, en ny sebbe för varje ny person. nu ville jag säga: jag försöker i alla fall.

ska berätta om min vinter, för postar aldrig här längre. jag var besatt av två tjejer. den första olyckliga kärleken sublimerade jag i att göra ett satsigt litet zine om när jag blev galen, 2009. det var ett slags farväl. den andra olyckliga kärleken sublimerades i... ren ångest, varje dag, morgon till kväll, att vakna fucking fastnaglad vid sängen. nu har jag ett jobb. jag är vuxen och det är väl skönt, rent psykiskt. men jag fruktar att arbetet är ett monster som sväljer min tid, och min tid är mitt liv, det är allt jag har. nå, men det var min vinter. jag förutspådde att februari skulle vara den grymmaste månaden och det var den - så fort den tog slut kom våren istället, och allt blev så mycket enklare. och när min andra förälskelse gick i stöpet bestämde jag mig för att svära trohet till mig själv istället.

har tänkt på hur jag brukade vara, så desperat och THIRSTY, så fruktansvärt rädd för att inte bli omtyckt. det fanns människor jag såg som gudar, och deras nedlåtande blickar (som ändå bara fanns i fantasin) fick mig att vilja dö. ser man någon som en gud kan man inte behandla dem som en människa. jag fruktade dem så djupt. fruktade de som verkade vara det jag själv ville vara. men även de var ju bara människor. nu inser jag att de flesta gillar mig + att man inte nödvändigtvis behöver vara exakt samma som någon annan för att bli omtyckt av dem. så skönt att ha den marken att stå på.
LinkReply